Boudin noir
Innan andra världskriget slutade morfar som sjöofficer och övergick i Flottans reserv. Han fick småningom jobb som Tändsticksbolagets man i Bukarest och flyttade dit med hela familjen.
Hushållet bestod av min morfar Tom, min mormor Tytte och ett antal barn, samt en tysk kokerska och en fransk guvernant. Denna fransyska blev uppenbarligen en viktig ingrediens i mammas uppfostran och uppväxt, som lade grunden för ett gediget intresse för det franska språket.
Å andra sidan stod Boa inte för samma grund. Hans tyska var väl acceptabel, men franskan svag. Medan Sonja ägnade nästan en heldag i månaden åt sin franska klubb där en fransk madam ledde en diskussionsklubb som diskuterade dagens on dit med ett antal Djursholmsdamer enligt ett roterande värdinneschema rostade Boas franska ner till ruiner.
Ett mindre familjekrig utbröt i den. Nordgrenska familjen. Vid fredsförhandlingarna beslutades att Boa skulle gå på den franska kvällskurs som mamma anmält honom till.
Kursen började en tisdagkväll, premiären avlöpte väl. Lugnet lägrade sig över Odinvägen 12.
Nästa tisdag återvände Boa från kursen på ett helt annat humör. Hans första kommentar efter att hängt upp ytterrocken i hallen var ”Sonja! Vet de vad blodpudding heter på franska?”
Mamma svarade sanningsenligt ”Inte en aning!”
”Kan då kan jag mera franska än du, så det får vara med den kursen! Det heter boudin!” sa Boa med Boa med visst eftertryck.
Detta är bakgrunden till att jag under kort en period var känd bland arbetskamrater som den som verkligen kunde franska.
Under min tid som Sammiselev skulle jag välja språk för resten av perioden på skolan. Spanska verkade rätt oanvändbart, franskalärarinnan var den snyggaste läraren på hela skolan, och tyskläraren gick under smeknamnet ”kusken” eftersom han körde alla på studenten. Jag tyckte valet var lätt.
Valet var kanske lätt, men franskan var det inte. Det som fastat var det första ordet i läroboken. Det var ”sopkvast” som på franska skrives ”balle” vilket skapade skrattkonvultioner som lade beslag på större delen av undervisningstiden under den första kontakten med det galliska tungomålet. Men ””boudin” ingick ju redan i min franska databas som ett resultat av familjetraditionen.
Många år senare var jag en medarbetare på Öhman Fondkommission. Detta var på andra halvan av 1970-talet, och börsens omsättningstakt steg med raketfart. Vi gick över från reskontra och lagerredovisning på kartotekskort till dator, en revolution i denna tid. Efter några år hade den första datorn med tillhörande programvaror krymp eller kraven vuxit, så det var dags för reinvestering i administrativa system.
Det engelska bolaget ICL hade levererat vår första dator, och ville väldigt gärna leverera nästa generations maskiner. De bjöd in ett antal av Öhmans administrativa personal till London på ett till studiebesök maskerad mutresa. Jag var en av de utvalda.
En av programpunkterna under Londonbeöket var en middag på St James’s Palace. Detta är en enormt stor tegelhög, middagen skulle föregås av rundvandring i palatsets källare.
Det visade sig att källaren täckte hela kvarteret, till skillnad mot den synliga delen av palatset. Källaren var lagringsplats för en samling vin, stor nog att räcka ett decennium eller så, även för en törstig engelsk befolkning. Rundvandringen tog någon timme, hungern steg bland deltagarna. Jag lade främst märke till ett enorm lager av Beaujolais Nouveau, minst 12 är gammalt.
Småningom kom vi hela varvet runt och visades in ett tegelvalv konverterade till matsal för cirka 20 personer. Jag var först framme vid bordet där det låg eleganta menykort på varje plats. Med viss förvåning jag läste om förrätten: Boudin Noir Pommoné en Moutarde.
Jag meddelade mina svenska medgäster hur jag tolkade mitt fynd: Blodpudding med äpplen i senapssås.
Reaktionen blev häftig. ”Det kan man väl inte äta” och ”Du kan väl ingen franska” hördes runt bordet.
Ett par minuter senare serverades blodpudding och stekt äpple, med senapssås. Den segern gladde mig lika länge som kamraternas ökade respekt varade. Och det var rätt länge!
